Jag håller med föregående talare. En eloge till dig som trots dina besvär verkar vara en varm, stark och omtänksam mamma.
Jag tror också att det bästa för dina barn är om de kan få en paus ifrån den problematik som du kämpar med. De behöver det för att kunna utvecklas och bli egna starka individer. Sen är det dina barn och de kommer alltid att älska dig, oavsett personlighhetsstörning eller inte. Jag tror dessutom att du kommer att kunna få en fin relation med dina barn när de har växt upp, när de är gamla nog att förstå. När man är barn och tonåring så tar man på sig ansvar och skuld om en förälder mår dåligt, och det är inte så lätt att bli av med dessa skuldkänslor i senare år. Genom att låta barnen bo någonannan stans så visar du dem att de inte behöver ta hand om sin mamma, att du är stark nog att klara dig själv. De kommer aldrig att behöva välja medllan sitt eget välmående och att ta hand om en förälder som mår dåligt. Jag har själv växt upp med en förälder som har psykiska problem och det påverkade mig mycket negativt. Jag kände skuld och skam för att pappa mådde dåligt. Kändes som att det var mitt problem. Först i vuxen ålder började jag förstå vad det handlade om, och dessutom se hur det hade påverkat mig, bl.a. i egna val av partners. Jag valde partners med liknande problem som pappa för att det kändes tryggt. Omedvetet. Hade jag varit medveten om pappas sjukdom i yngre år och förstått vad det handlade om så hade jag inte behövt gå på de smällar som jag har gjort.