Kuling.nu

Mötesplatsen för dig som har en förälder med psykisk sjukdom

Hej en mamma med tonåringar och personlighetsstörning

Jag har visat på mina två tonårsflickor denna sida, och jag hoppas verkligen att de vnäder sig hit när det känns tungt för dem. Jag älskar min barn, det är inte tu tal om saken. Jag har två mindre barn placerade på två olika håll i familjehem. De trivs bra där de är. Nu till en knepig fråga. Jag har suttit tillsammans med en vän och diskuterat barnens bästa, och enligt henne så måste det bästa vara att alla barnen bor i familjehem/alt. sin far.
Det känns inte rätt för mig. Visst har jag mina skov, men jag har också gått terapi för att kunna hantera dessa skov. Till hösten så börjar jag dessutm DBT som är en flerårig nehandling. Jag gör det för att jag älskar min barn och för att de skall få en hel mamma.
Men ibland förstår ni, så tvekar jag, väldigt mycket. vad är bäst för barnen. Jag har varit stabil (frisk blir jag aldrig)i två år nu, och sen valde jag att planera en inläggning för att få bukt med mina mediciner. Då ordnade jag med att barnen fick det bra hos vänner så länge. Nu valde de att placera mitt ena barn 7 år, för at de anser att min borderline är roten till min psykiska ohälsa.Därför går mn tanekgång så här, och nu varnar jag för typisk bordistänk, då hennes placering är färsk:
Om nu barnen far illa av min personlighetsstörning, så kanske de stora borde flytta hem 25 mil, till sin far i stället för att bo hos mig? Jag slår aldrig min hand, tvärtom kramas det mycket här hemma, och vi talar om hur mycket vi älskar varandra.
Jag gråter om nätterna för jag finner inga svar, så kom jag på, ni barn och ungdomar, som sitter på massor av svar, kanske ni kan vägleda mig.? Utöver mitt psykiska handikapp så har jag fysiska handikapp. ytterligare en anledning att låt barnenväxa upp i trygga miljöer istället, eller hur?
Jag beundrar er, som skriver så öppet, och delar med er av er vardag. Jag önskar att min trettonåriga dotter kunde sätta sig här, men hon förnekar att jag har borderline. Trots att jag nyligen varit inlagd, första gången på två år, dessutom hann jag inte vara hemma känge efter den två veckors långa vistelsen på psyk, utan efter några dagar var jag tvungen att åka in igen. Första gången var alltså ett planerat inläggning, för att få ordning på min medicinering, men andra gången var för att insatserna hemma inte funkade. Nu är jag hemma igen, och mycket är stabilt, men mycket finns att jobba på Och mycket finns för barnen att vänja sig vid, såsom att jag har stöd vid lunchen, esonal som kommer med en lunchlåda till mig. Jag har en svår ätstörning som går i skov. Just nu kan jag inte med smaken av mat, men försöker för barnens bästa. Hitills så har barnen ätit innan, då min lunch kommer ganska sent, men ändå. Är det rätt att se sin mor lära sig äta en hel falafel och en halv potatis?
Jag har så många frågor om hur ni barn tänker, såeciellt när ni hör om självskadebeteende, jag tillhör dengruppen med. Blir ni rädda fast vi mammor gömmer våra ärr, känner ni oron för oss när ni är borta? Tyvärr tillhör jag gruppen som återigen är självmordsbenägen, baserat på min sorg och saknad av mina placerade barn.
Nu ger jag er utrymme att svara, för jag behöver era röster, behöver bli upplyst hur ni tänker.
Mamma med personlighetsstörning

Kommentarer till det här inlägget: [Upp en nivå]