För nästan två år sedan, flyttade jag äntligen ifrån min psykiskt sjuka mamma(paranoida vanföreställnigar)till min pappa efter 6 år av ett rent helvette.

Hon åkte in på hispan(för 5e gången) efter att ha brutit sig in hos en ståuppkomiker, och var där ett år. Hon släpptes fri ännu en gång.

Men nu mår hon bättre! Jag har fått konstaterat att hon aldrig kommer att bli riktigt frisk, men att hon kan bli bättre. Hon tjatar fortfarande på mig att flytta dit, MEN JAG VILL INTE!

Jag känner mig så självisk... Hon är så ensam! Ingen av hennes tre barn vill bo hos henne, min ena bror har flyttat till en annan stad och den andre vägrar att ens prata i telefon med henne..

Både mina storebrorsor flyttade ifrån henne efter ett år efter skilsmässan, jag fick bo ensam kvar med henne i fem år till. Jag har blivit som en mamma åt min egna mamma.

Så hur kan jag bara lämna henne nu? Hur kan jag straffa henne för något hon har gjort när hon var sjuk? Visst, hon är fortfarande som en 12årig flicka.. Och så fort jag sätter min fot innan för hennes lägenhet rivs en massa minnen och ärr upp.

Ibland önskar jag att hon kunde flytta till ett annat land och skaffa en ny familj, så att hon kan få vara lycklig och så att jag slipper känna hennes besvikelese när jag svarar "nej"...

Förlåt mig mamma.