Om du har varit i denna situation, hur gjorde du? Lät du bli att träffa din förälder? Sa du upp kontakten? Umgicks du med din förälder fast du mådde dåligt av det? Eller umgicks ni och du mådde bra? Berätta! Jag vill ju veta hur andra gjort, sånt som funkat bra. Att släppa taget och lämna över till Gud/högre makt eller tillvaron själv, jo visst... Men det är inte helt lätt. Man måste liksom lyssna inåt. Som igår tex: Jag har inte träffat min förälder på jättelänge, och helt plötsligt kände jag att jag längtade. Men ska jag lyssna på den längtan och höra av mig? Jag vill bara höra av mig den här gången. Sedan vill jag vara ifred igen. Men om jag hör av mig, då drar jag ju i min förälder, och då kommer ju min förälder att vilja höra av sig flera gånger igen. Jag bestämde mig för att sova på saken - släppa till högre makt - och på morgonen fanns svaret i mig att inte höra av mig. Men oj, det är verkligen inte lätt!!! Kan man leva om man stänger ut sin förälder ur sitt liv? Kan man leva om man bjuder in en omöjlig förälder som ständigt gör en illa? Nej, men kanske behöver jag inte stänga ut. Kanske är det min förälder som redan hela tiden har stängt ute sig själv. Ja, så tror jag att det är.