... är det om man har att göra med en förälder med psykisk sjukdom, diagnostiserad eller ej... men det är samma fenomen för mej som läser mig till hur jag ska stå ut med mitt eget liv efter att min mor, som haft en svår period i sitt liv, i andra världskriget, då hon var i tonåren, Det har präglat hur hon är som vuxen idag och blev  väldigt kontrollerande och kravfylld och förnekande och det formade mig till att bli den alltid förstående, hjälpande, självutplånande. Så till den milda grad att jag gjorde självmordförsök. Min dotter rädda mig till att återfå livet och jag flytta ifrån den plats jag växte upp och börja på nytt 20 mil därifrån och fick genom en bra läkare hjälp att hitta självhjälp i bra grupper som passar mig. Jag bröt oxå kontakten med min mor efter min fars död, då min mor visade hur långt hon kan gå i sina självsvådliga beteenden genom att göra namnförfalskning och tillskansa sig ett ogiltigt testamente med hjälp av en grannfru. Det blev i alla fall vändpunkten för mig att inse att jag bara kan hjälpa mig själv. Jag lät henne skriva brev till mig och till slut svarade jag bara när hon fyllde år o sånt. Nu i somras på mitt barnbarns skolavslutning kom hon så jag ville ju inte springa undan som en rädd hund, så nu pratar vi då o då i telefon, men det känns fortfarande inte bra då jag känner att hon forserar sitt tal och inte vågar stanna upp o lyssna på mitt liv. Men jag orkar inte heller veta vilket som är det bästa, vi är ju två ännu, Så jag försöker med hjälp av allt jag lärt mig i mina självhjälps- grupper och allt jag läser mig till att förhålla mig till situationen så gott jag kan.

Den man jag nu lever med har varit och är till stor hjälp också men vi är ju var o en egna personer med våra egna problem och vår relation går ju oxå igenom en process i det här, så det gäller verkligen att hålla tungan rätt i mun o inte tappa modet när kroppen reagerar med olika symptom på utmattning mm.

Jag har med hjälp av att släppa taget och överlåtelsen sett till att jag håller rätt kurs även om jag genom mycket självförsakelser tidigare i livet nu inte duger på arbetsmarknaden tydligen, så fortsätter jag mitt liv och försöker glädja mig åt det jag har och är tacksam.

Detta är bara en bråkdel av mitt självutlämnande men skönt oxå att få sätta ord på det jag lär om mig själv för att vara i balans i mina relationer.

Kram o lycka till att få dina svar...