Ja, guud vad jag känner igen mig och det känndes faktiskt skönta att läsa, för jag kan heller inget göra. Det är som det är... sorgligt! Gå på din känsla i alla fall, glöm aldrig bort den du är. Du är värdefull. Jag känner mig oxå osynlig för min mor.
Kram
Iréne