Hur får man tillbaka sin förälder? Kan man det? Jag är vuxen nu. Mina föräldrar skildes när jag var liten, och jag har sedan mest bott med min friska förälder. I min släkt, på min ena förälders sida, finns manodepressiv sjukdom. Men jag har nog mest uppfattat det sjuka i ljuset av incest och alkoholmissbruk. Alltså, jag tror att det gått i arv i generationer, övergreppen som sedan skapat manodepressivitet och alkoholmissbruk. Inte jag, men ett av mina syskon blev utsatt. Det hände så vitt jag vet en gång, och aldrig mer. Och det var mycket länge sedan nu, flera decennier sedan. Det blev aldrig anmält och är nu för länge sedan juridiskt preskriberat. Det här har påverkat hela vår familj, självfallet. Det jag funderar på är hur jag ska förhålla mig till den förälder som utsatte mitt syskon. Och som under hela vår uppväxt sedan var gift med en person som fysiskt och psykiskt misshandlade min förälder i äktenskapet, och utsatte alla oss syskon för psykisk misshandel när vi var där. Den här styvföräldern var psykiskt sjuk. Nu har de skilt sig. Men min förälder vill nu bara glömma allt: övergreppet, den psykiska misshandeln som styvföräldern utsatte oss för, förneka alkoholmissbruk. Jag vet inte, men jag anar att det pågår fortfarande. Jag har mått så dåligt av vår kontakt. Så nu har jag bett om att få vara ifred tillsvidare. Men min förälder skriver och ringer och låtsas som om det regnar. Mest skriver. Och jag blir upprörd varje gång jag får någon liten hälsning om hur trevligt det skulle vara om jag ville träffas. Inte ett ord om att ”Hur mår du? Hur känner du? Kan jag göra något för att vi ska få en bra relation?” Nej bara små meddelanden om hur trevligt det vore att ses. Jag längtar efter min förälder, skulle vilja prata igenom allt och få en bra relation. Men det är som att jag inte finns. Min förälder har aldrig slagit mig, och säger inte elaka saker till mig. Tvärt om får jag höra hur stolt föräldern är. Men då känns det bara som att föräldern åker snålskjuts på mig och mina syskon. Det tog mig tio år av olika samtalsterapi att må bra igen efter att ha bott några år under samma tak som denna förälder och styvföräldern. Tio år. Och en massa bråk och splittring mellan oss syskon, och hårt arbete många långa timmar att våga berätta hur vi känner för varandra, mina syskon och jag. Nu har jag en bra relation till mina syskon. Men det är tack vare vårt hårda arbete och med hjälp av vår friska förälder. Annars är det lätt att allt som hänt i ens barndom splittrar syskonen, särskilt om man varit med om olika saker. Men alla blir ju drabbade, fast på olika sätt. Det är svårt för alla syskonen när ett syskon blir utsatt. I alla fall. Vad tycker ni? Är det rimligt att ha kontakt med en sådan här förälder, som vill förtränga allt svårt, som säger att den vill ha en bra relation, som du vet är stolt över dig, som du vet i hjärtat älskar dig, men som behandlar dig som om hela din världsbild – hela din bild och upplevelse av er relation – är fullkomligt irrelevant, ja som att det du känner, tänker och tycker är helt befängt, som om det du upplever i er relation överhuvudtaget inte… finns. Vad ska jag göra? Ska jag släppa min förälder. Stålhårt vända föräldern ryggen. Ska jag umgås på föräldern premisser och känna mig kränkt och osynliggjord varje gång? Jag mår dåligt och blir helt uppochnervänd i flera dagar. Ska jag förtränga min känsla av att inte bli sedd, och umgås lite ytligt? (Nej, där går min gräns, det kan jag inte). Kan den här föräldern mogna och bli närvarande? Vad krävs i så fall? Jag saknar min förälder. Jag slits mellan att vända föräldern ryggen, och hoppet att föräldern ska vilja och orka börja göra något åt sin egen livssituation, så att föräldern kan bli en närvarande förälder som föräldern påstår att den vill vara. Men vad är realistiskt? Under tiden går mitt liv. Jag behöver ett gott vuxenliv, och det är ju jag själv som måste värna om mig själv så att jag kan må bra. Men betyder det att jag måste släppa min förälder? Är det så? Eller är det föräldern som redan avsagt sig föräldraskapet? (alltså, jag vill inte bli barn på nytt, det är inte det jag menar. Bara få var ett numera vuxet barn, och känna att min förälder respekterar och stöder mig i mitt vuxenliv). Eller hur ska jag tänka? Det känns så förtvivlat svårt. Det är en stor sorg alltihop. En sorg.