Det hela började väl när jag hade fyllt 8, har i stort sett förträngt allt innan dess och lite däremellan. När min drog- alkoholpåverkade pappa och flickvän bråkade. Mamma kom självklart då jag ringde, men pappas flickvän som också både tog droger och alkohol fick för sig att min mamma "kidnappade" mig och tog därför upp mig i famnen, springandes ramlade hon över mig på asfalten, jag minns pappa borta i dörren som tittade på mig med en helt tom blick innan han stängde och låste sin dörr. flickvännen sprang iväg livrädd för vad som hänt. där låg jag på asfalten helt uppskavd på ryggen och ner mot låren. ett par dagar efter flyttade min pappa och hans flickvän ihop, det var efter att polisen varit hemma hos oss då mamma självklart gjorde en anmälan på hans tjej. han ville inte prata med mig och valde sin nya familj istället för mig och min storebror( sina två barn ). mamma och hennes nya "då jättesnälla" pojkvän valde att flytta därifrån för mig och min brors skull. dom hade precis fått en son tillsammans och ville hellre bo i hus än lägenhet. vi flyttar ifrån storstan' (4-5 mil utanför). Jag var självklart ledsen för allt som hänt och saknade min pappa (trots att han stängde dörren när han såg mig flyga över asfalten som en vante ). min storebror brydde sig inte särskillt mycket om pappa, han tyckte istället det var skönt att komma ifrån honom. han var några år äldre än mig så jag antar att han tappat tron på pappa och hans missbruk mycke tidigare än mig. i vilket fall som helst, så saknade jag pappa och mina gamla vänner. och ingen hade förståelse för mig och min saknad efter pappa eftersom han gjort som han gjort. Åren gick och allt kändes lite bättre jag kom in i staden rätt bra, men då började problemen i skolan, jag började bli en enstöring och höll mig mest för mig själv och till mamma sa jag " idag har jag hittat min bästa vän" - vad roligt. svarade självklart hon, vem är det, du kanske skulle bjuda hem henne? "hon är redan här svarade jag och rusade in på mitt rum. - Jasså sa hon frågandes? ja, min skugga följer mig vart jag än går. hon brast ut i tårar, och minns också att det var ungefär då hon började dricka igen. spriten ökade, fester kunde vara i flera nätter och sen ibland var det som att det var spritförbud i huset. skolan började bli bättre, jag hittade 3 tjejer som jag umgicks med jämt. men spriten där hemma hade iaf hållts till helgerna. och ibland var min fulla mormor också där för att "passa" oss barn. ganska så patetiskt, och ironiskt. mammas så snälla kille, var inte så snäll alls som jag hade trott. och misshandeln började, och höll på i flera år mer eller mindre, men bara när dom var fulla bägge två ( men det ursäktar inget ). han kunde nöja sig med att skrika lite elaka ord och en örfil, ibland sprang jag i snön utan skor med mamma, i skogen med min lillebror som var ca. 3 år i famnen, för att gömma oss för hennes kille medan min storebror som var ca. 14 fick lugna honom där hemma. han kunde också slå sönder hela huset, alla fönsterutor som han slog sina nävar blodiga på kan jag inte ens räkna. dagen efter mådde han ju självklart mycke bättre då kom i regel om vi inte redan va hemma, mamma jag o mina bröder hem igen. till ett sönderslaget hus och nyfikna grannar, skämdes lika mycke som jag kände ett hat, men samtidigt lättad över att nu kommer "återföreningen" kanske kunde det vara såhär i några månader innan nästa snefylla kom. minns en gång som mest, där han sparkade henne i huvudet med mig och min lillebror som vittne, anledningen var att mamma skrämde "barnen" för hon såg ut som en hora. dom satt först båda på golvet och med mig emellan skakande som ett asplöv och bad till gud att det skulle bli tyst och båda kanske om under fanns däcka på golvet eller något. med min bror i famnen, satt jag mellan dessa två stupfulla personer, som bråkade om vem jag tyckte om, jag ville sagt mamma men det vågade jag inte, så jag sa att jag tyckte om båda lika mycke och bad dom att gå o lägga sig, mammas kille ställer sig upp o sparkar till mamma så hårt att hon faller till golvet, medvetslös, min storebror springer ut med en kniv och hotar att hugga halsen av mammas kille om han inte får liv i henne igen, jag springer efter telefonen och ringer min "faster" skriker så högt jag kan att mamma dör kom hit nu! hon kommer instormande samtidigt som jag ger mun mot mun metoden, hon for upp , helt vilsen och blodig och full som ett svin, rusar ut utan skor eller annat och bara springer, min äldre bror sa åt mig att följa efter vilket jag självklart gör, han tog hand om lillebror och vår faster tar hand om sin bror. åren gick, och det slutade inte helt förrän vi blivit större, och kunde stå upp för våran mamma. det varade i ca. 4-5 år och slutade helt därefter, men är fortfarande orolig när dom ska iväg på "romantisk helg" där sprit kan vara inblandad, men mycke beror säkert på min mammas sjukdom som kom efter misshandeln. hon dricker inte längre, inte mer än 1 glas vin eller 1 cider på högtidsdagar som midsommar julafton osv, och knappt det. så man kan säga att med spriten och festandet försvann det helvetet. men sen bröt nästa helvete ut, och mamma fick diagnoserat sin pappas sjukdom, mano depressiv, min morfar har lidit utav den sjukdomen sen min mamma var liten och jag har vant mig men att mamma skulle bli likadan? det tog mig hårt, jag är 20 år idag och har flyttat hemifrån men min oro försvinner inte. min mammas kille som hon fortfarande är tillsammans med är knappt aldrig hemma då han jobbar mycket, och jag tror han lider pga. hennes sjukdom då han är borta mer och mer. Hon har inte gått in i sjukdomen som min morfar som för det mesta alltid är glad med sina medeciner och rör sig mycke, pratar om helsnurriga saker men det är min morfar och jag älskar honom, fastän hans mamma fortfarande skäms över honom så tycker jag han är helskön att prata med. men min mamma hon är mer manisk än depressiv, hon lägger sig i mitt liv så mycket att jag måste ljuga för henne, jag är hos henne varje dag fastän jag vill ha mitt egna liv, men jag känner sån skuld för hennes "dåliga liv" som jag kan klandra mig själv för många gånger. och det berättar hon gärna när det är folk hemma, "att hade jag vetat vad jag vet idag så hade jag aldrig skaffat barn men jag ångrar ju det inte idag" ett ex på mildare saker hon kan säga. hon vet inte när hon sårar mig och det gör så ont ibland att jag bara skulle kunna smälla till henne, men jag är en förstående person och försöker låtsas som att jag inte hört vad hon sagt. men det som är mest svårt är att hon kontrollerar mitt liv så mycke att jag lika gärna kunde bott kvar hemma, och jag är så pass svag person att om jag inte ställer upp att hjälpa henne med min lillebror eller med att åka med och handla osv. så får jag så dåligt samvete att jag ändå måste göra det förr eller senare. jag har sagt till henne flera gånger att jag tycker hon kan försöka att inte ringa varje dag eller fråga för mycke och hon säger förlåt och att hon ska bli bättre, men det blir det absolut inte när hon en dag får för sig att hon igentligen inte är sjuk för hon är ju inte som morfar, men det är hon fast inte i samma skede. oj, vad långt det blev detta nu, ska avsluta att det gått så långt att jag själv måste gå till doktorn, äter både sömnpiller och antidepressiva nu, var hos doktorn 2 gånger, han tyckte inte det var ngt fel med mig först men jag har svårt att uttrycka vad jag känner i verkligheten. och efter att fått göra test, självklart när min mamma tvunget skulle följa med, fick jag medecin, som hon tjatar på mig ändå inte hjälper. jag ska tillbaka dit, mina medeciner har inte hjälpt, det tror mamma, men det har jag sagt för att lugna henne, jag behöver prata ut med min läkare för att redovisa mitt liv, och nu har det gått för långt, har alltid hållit inne mina innersta känslor och nu slår det över. klarar det inte på¨egen hand längre. känner mig själv i den stora världen, har min mamma, vi har bra kontakt det har vi, men hon förstår sig inte på mig och jag är hela tiden rädd för att va anledningen till hennes depression som kan komma när som helst. sover det gör jag inte, har haft sömntabletter i 4 veckor nu, sen skulle jag inte ta dom mer, och mina antidepressiva har jag också tagit i 4 veckor, känner ingen skillnad alls, vet inte vad jag ska ta mig till, jag tycker bara att jag försvinner mer och mer ner i ett svart hål och vet inte vad jag ska ta vägen. utåt ser jag alltid glad ut, men så fort jag är tillbaka i min lägenhet där ingen ser mig faller jag i gråt för ångesten och vetan om att jag inte kommer kunna somna förrän sent sent på kvällen, och sova hela dagen om jag kunde. behövde bara få ut lite känslor som jag hållt inne nu i 13 år. har hänt så mycket mer emellan men det skulle bli alldeles för långt, har så svårt att prata med någon för ingen skulle förstå mitt liv jag levt, vet att de är många som har det värre osv, men det är väldigt få som skulle förstå just mitt liv, vill också säga att jag är glad för att saker och ting inte är värre än vad dom är, är ingen person som igentligen vill ha uppmärksamhet och medkänsla, jag vill bara dela med mig om mina livserfarenheter om hur ett liv kan se ut och hur det känns att hålla inne sånt här, så för guds skull, prata med någon, helst en vuxen som kan förstå och som ni kan lita på!