Att vara rädd!!
Borde inte vara rädd just nu men känner mig trots allt orolig för det som kanske kommer att hända. Vet att jag förmodligen inte kommer att kunna göra så mycket men kan inte låta bli att tänka. Min svärfar gick bort i cancer för två veckor sedan. Jag har börjat tänka mycket på döden och vad som skulle hända om pappa gick bort hur det skulle bli med mamma som är manodepressiv. Hur jag skulle klara av att samtidigt sörja och klara av att ta hand om henne om hon är depressiv och blir psykotisk. Sedan hon har varit svårt psykotisk och blivit tvångsomhändertagen är jag så rädd för att det skall bli så igen. Att hon slutar med medicinen och att det drar igång igen. Alltid när det händer jobbiga saker eller jag känner mig stressad över hur jag skall orka blir jag orolig och får ångest. Jag har kontakt med mammas sjuksköterska på psyk hon försöker att hjälpa till och säger att jag kan ringa om det är någonting men min pappa är jättearg på dem eftersom mamma inte blir bättre av medicinerna. Jag kan hålla med om att det är mycket mediciner och att hon går upp i vikt men jag pallar inte att alltid behöv ansvara för allt som händer där när mamma blir så sjuk. Undrar ibland om jag någonsin kommer att finna ett lugn. Är så svårt att göra det här. Någon mer som känner igen sig i det här? Jag skulle vilja starta en anhörig grupp för att träffa andra anhöriga. Tycker verkligen om den här sidan. Ni är så tappra som kämpar. Tänker på er alla!!
Hälsningar Gunilla!!
Kommentarer till det här inlägget: [Upp en nivå]