Min mamma blev sjuk så att jag förstod det, först när jag var i tjugoårsåldern. Jag var pappas flicka, tyvärr dog han för 13 år sedan. Jag har aldrig haft någon bra relation till henne, men jag har alltid brytt mig om henne, men jag tappar tyvärr lätt humöret och blir tyst och avvisande. Hon har alltid pratat mycket om alla i telefon, ja en riktig skvallerkäring, så jag tycker inte om att berätta saker för henne. Detta även när jag trodde att hon var en vanlig mamma. De senaste 15 åren har hon haft skov, hon är deprimerad så att hon ligger i sängen i tre veckor och manisk i tre veckor. Hon har dock aldrig varit riktigt "tokig", dvs hon har varken spenderat alla sina pengar eller varit påflugen på karlar. Andra märker mest att hon är sjuk när hon är deprimerad, när hon är manisk drabbar det i första hand mig. Alla andra tycker bara att hon är en "kul tant". DÅ har hon tänkt ut allt vad dom behöver göras i mitt hem eller på vårt lantställe, vilka som skall bjudas in när vi är där etc etc etc Jag säger NEJ väldigt mycket. När hon är deprimerad ältar hon över allt i mitt liv hon tycker är dåligt, jag orkar inte lyssna på henne då. Hon tar ner mig så mycket. Egentligen skulle jag vilja klippa kontakten helt, för jag mår så dåligt av vår kontakt. Hon tar all energi från mig. Det är jobbigt att säga nej så mycket. När hon är manisk ringer hon cirka tre gånger per dag (när jag är ledig) om hon inte kommer över, ofta utan förvarning. Det känns mest som det är för att kontrollera vad jag gör. Jag har tagit ifrån henne nyckeln till vårt hem för annars går hon in när vi inte är hemma. Ibland blir hon aggressiv när hon är manisk . Hon hade en sådan period i våras, då hon ringde till alla och talade illa om oss. Hon hotade med att anmäla oss för att hon tyckte att vår hund var ensam för mycket(vilket han inte var). Då lade jag på luren. Då ringde hon och bröt med mig! Det gick förstås över.... Jag håller kontakten med henne enbart för att jag tycker synd om henne. Jag försöker i övrigt fylla mitt liv med saker som ger mig energi: jobb, motion, kärlek, vänner och mina barns aktiviteter. Jag försöker ibland semestra så att hon inte kan nå mig, i fjällen och utomlands. Jag har varit utomlands några längre perioder, det är så underbart! Hur se på detta med humor? Egentligen är jag en sådan glad person, i alla andra sammanhang är jag glad. Varför kan jag inte vara det mot henne. Jag behöver också öka distansen, kanske ska jag skaffa en nummerpresentatör. Då kan jag istället ringa henne när det passar mig. Tack för att jag fick skriva av mig, dagen började inte bra idag....