hej annelie !
hej,
Känner igen mig i mycket du skriver, speciellt det om att vara en outsider som har varit med om så mycket mer än sina jämnåriga kamrater och ingen att dela dessa bekymmer med.......tänk om detta forumet hade funnits när man var yngre och hade behövt prata av sig !!!
Men det är ju aldrig försent att försöka läka sina sår fråm barndomen och här kan vi ju försöka stödja varandra i vår egna kamp.
Jag är själv väldigt rädd för den dagen då min mor kommer att gå bort, även om man har mycket bekymmer med sin mor så är ju hon den enda mor man haft och barnens mormor och det kommer att vara en enorm sorg, kanske för att man aldrig fick en helt normal relation till sin mor som " alla andra " verkar ha haft så kommer man nog mest att sakna den relationen man aldrig fick...
Det som jag tycker är väldigt svårt det är att gå med så mycket ilska till min mor utan att få bearbeta den, jag är så himla arg på min mamma för allt jag har fått gå igenom pga hennes psyke, men samtidigt så förstår jag ju att hon är sjuk och inte kan hjälpa det och att det inte hjälper att vara arg på henne utan då blir det bara värre för då blir hon så ledsen och tycker att hon har förstört mitt liv och då går det runt till att vi tycker synd om henne istället för mig som det egentligen handlade om.....aldrig får man själv vara i centrum och må dåligt .......
Hinner inte skriva mer nu men jätteskönt att ha kommit i kontakt med likasinnade här, hoppas att vi kan komma fram till nåt sätt att stödja varandra.
Mvh camilla
Kommentarer till det här inlägget: [Upp en nivå]