Hej,

Jag är 27 år, har fyra barn och min älskade mamma dog en månad efter min 25 årsdag. Jag har mycket jag vill ta upp och ska försöka dela upp det i stycken.

Min uppväxt- Min mamma var 26 år då hon fick mig och under förlossningen som blev utdragen blev hon skärrad då personalen plötsligt fick panik och skrek att om vi inte tar ut barnet NU så dör både barnet och mamman. Därefter bar det i illfart iväg till en op-sal och jag förlöstes med akut kejsarsnitt. Några dagar efter förlossningen då mamma kom hem med mig märkte pappa och mammas syskon som var på besök att hon började bete sig annorlunda, att hon sa att hon kände sig som jungfru Maria etc. Efter sisådär 10 dagar gick det över och det var först då jag närmade mig 3 år och mamma var 28år som hon blev inlagd för första gången eftersom hon började filma spioner genomn föntren etc. Pappa hade till en början ingen aning om vad det var med henne och kunde inte direkt få svar av henne så han rådfrågade en vän som då berättade att hon hade en psyksjuk pappa och att han borde ringa psykakuten.

Om jag idag tänker på min barndom-d.v.s. det knasiga och lite halvjobbiga som hänt, är att jag får upp bilder på platser där jag befunnit mig med mamma då hon varit manisk och gjort, sagt och uppfört sig minst sagt annorlunda. Jag har också kännt mig ENORMT ensam med mina erfarenheter som barn och har såklart pratat med pappa och även med mamma när hon varit frisk, men aldrig med andra barn i samma situation etc.

Ha ha ha, jag kan både skratta och gråta när jag tänker på olika situationer hon försatt mig i och hur jag har fått försvara hennes beteende. ´

Jag har alltid känt mig viktig och betydelsefull för henne, även då hon var som sjukast, fast då har hon såklart även skrikit och beklagat sig. Jag har generellt sätt alltid känt mig som minst 10-30 år äldre än mina jämnåriga, jag har som väldigt ung fått se höra och uppleva väldigt mycket och jag har alltid fått höra sanningen vilket jag uppskattar. Jag har lätt till att skratta och le, säkert ett försvar, ett sätt att överleva och njuta av livet.

Jag kände mig lite som en outsider emellanåt, då jag visste saker som andra inte hade en aningen om, men jag har alltid haft kompisar etc men jag har endast berättat om mammas sjukdom för två kompisar under hela uppväxten, då den enas föräldrar var alkoholister och den andres bror var psyksjuk och vi fann stöd i varandra. Det var svårt att berätta då och det är så än idag, människor utan personlig erfarenhet av det verkar inte förstå att man kan bli jäkligt sjuk men också helt frisk. Mamma har i stort sett alltid kunnat jobba heltid etc, förutom under de sista åren.

Jag förundras över den sensor jag har fått för psyksikt sjuka och hur jag direkt kunde känna av att -jaha,nu är mamma påväg att bli sjuk och jag kunde veta att det kommer till att ta ca 2 veckor innan hon behöver läggas in denna gång etc. Min sensor var bättre än pappas och lillebrors.

Jag minns också alla biverkningar av mediciner, hur hon ständigt svimmade av nån och av en annan började hon tippa på tår och att tungan reste sig upp ur munnen och stack ut etc. Stackare vad hon fick gå igenom helt själv :(, även om vi ofta hälsade på m.m.

Döden- En fredag då jag och sambon skulle mysa utan barnen på hotell ringer telefonen när vi håller på att packa. Jag vet inte hur men jag kände direkt att det var något som hänt och då jag svarar och det är pappa, vet jag, att min mamma inte längre finns i livet och jag bara väntar på att höra honom säga det och mycket riktigt så ber han mig att sätta mig ner och jag märker direkt att min andning ändras och sedan berättar han att hon påträffats död på psykiatriska kliniken och att hon legat där i 11 timmar innan de tittat till henne. En rättsmedicisnk undersökning gjordes och den kunde inte fullt ut påvisa vad som inträffat mer än att hon dog av utmattning-vilket känns vansinnigt då det är den främsta risken vid maniskt tillstånd, men hon låg inlagd i 10 dagar utan att de lyckades "lugna henne" så pass att kroppen började återhämta sig/vila.

Jag saknar henne enormt det var henne jag rådfrågade etc, min vän och bollplank lever inte längre och det finns ett tomt hål i mitt hjärta, en plats enbart hon kan fylla. Då hon dog hade jag tre barn och de saknar också henne, de kände inte riktigt till hennes sjukdom, de märkte att hon ibland betedde sig annorlunda men såg aldrig henne riktigt sjuk etc. Jag har pratat med dem om det och när jag märker att de vill får vi prata mer om hennes sjukdom.

Nutid- Jag kan märka och känna att jag är mer fri än förut, att hennes sjukdom tog stor plats i våra liv men såklart störst i hennes. Jag minns alla gånger hon sagt -åh, varför blir jag sjuk? Hon kämpade enormt mycket och jag beundrar henne för det, hon gav inte upp eller lät mig och min lillebror bli lidande för något självömkande eller så som man kan föreställa sig att en person som ca 1 gång per år får tillbringa en till flera månader på psyket kan bli. Hon höll andan och humöret uppe och gav mig ökad livskraft. Jag känner mig ännu starkare än förut men ibland då jag saknar henne som mest är det tungt men jag är väldigt nöjd med den tid vi hade ihop och inser i efterhand att det kunnat ta slut ännu tidigare och att hon "tynade bort"/försvagades under de sista 5 åren, jag antar att hennes kropp inte orkade mer och att det kanske var delvis orsak till att hon dog.

Jag beundrara även pappa som älskade henne på ett sätt så att han stod ut i alla år, det har inte varit lätt för honom.

Det vore kul om du eller någon annan svarar.